Saknar Kakan & Bubblan..

Igår var alla i familjen ledsna i sorg. 
Våra två kaniner Kakan & Bubblan dog.


David hittade Bubblan när de skulle matas på förmiddagen. Hon hade svårt att andas och var svullen över ögon och hals. Bubblan visade också tydliga tecken på Kaninpest - denna svåra skit-sjukdom. 
Dagen innan var de så fulla av liv, friska och glada. Det är därför svårt för oss alla att acceptera. 
Det gick alldeles för fort och fanns inget att göra.
Direkt avlivning och kremering var nödvändig eftersom det annars smittar vidare till andra kaniner.
Vi saknar dem djupt. Och har dem i vårt hjärta för alltid.

Regndroppar

Älskar regn
Jag vet att det kanske är knäppt men jag bara gör det. Helt ärligt!
Bara man är varm och torr såklart under tak.
Underbart ljud som får mig helt avslappnad.
Att höra ljudet från regndroppar smattra mot tak är ett väldigt romantiskt ljud. Vackert. Som musik för mina öron.

A perfect match

3 år sen genom match.com hos Fredik & René

Hatar politik :(

Att rösta är jätteviktigt! 
Självklart skall du rösta fram det du vill stötta och tror på! 


Men att sitta och gagga SKITSNACK program efter program kring massa idiotiskt ställda frågor från dumma journalister och ännu dummare uttalande från korkade politiker det klarar jag inte lyssna på! Ett par halva procent upp eller ner så smutskastar man det andra motståndarpartiet och sen i nästa sekund behöver man fjäska in sig för att jobba ihop. Nej, politiker skulle jag aldrig vilja vara ! Fy fan! 

Upptäcka skåne m barnen

Älskar små "smultron-ställen" särskilt på sommaren när allting blommar! 


Denna sommaren tog jag med mig A & I ännu en gång till Ale stenar. A hade läst om det när de hade sitt skåne-tema i skolan nu precis i slutet av 3an. Första gången A var där med mig så satt han i baby-sulkyn och L hoppade runt bland stenarna. 


De tycker självklart att det är jättespännande och speciellt när de får åka på en utflykt med bara mig. Och jag älskar det med! Inte så ofta man får rå om varandra då det är bara vi. Mysigt.

A blev inspirerad av vår "Karate Kid "- helg då vi såg alla filmerna i ordning och talade om scenerna, moralen bakom och vad självförsvar / tro på sig själv handlar om. 

Men allra roligast med hela utflykten var nog vattenslangen utanför toaletterna som man kunde spruta vatten med.... xD

R bäst utveckling i H43!

Igår hände det! 
En riktig guldstund mitt i solen och där fick hon stå! Mellan herrelitmatcherna i "Slaget i Malmö" så delades pris och utmärkelse ut "bäst utveckling under året inom föreningen" ! 


Där stod fina tjejen mitt på planen bland 6 andra och en representant för Skånehandbollen läste upp motivationen för priset : 


" Rebecca Lundin - missar sällan en träning, är omtänksam och bryr sig om sina kamrater. Hon har visat stor utveckling det senaste året och leder och visar styrka på planen."  


Applåderna ljöd från alla håll. Det var oerhört kul - vi stod alla där med en tår i ögat av glädje och stolthet! Och B var en lycklig pappa - stolt som en tupp! Trodde hans största glittrande leende skulle spricka nästan! Vad kul det var att se honom!! T e x när Stampe frågade honom efteråt hur det kändes att se henne därute på planen inför priset så sa B - "Jag tänkte....det är min det!!! Helt enormt stolt är man ju över henne! "  


Minns själv förra året då vi spelade boll på gräsmattan ute. 
D och A hade tagit ut sina handbollar. R ville också vara med och skjuta lite på skoj på mig som målvakt och bolla. 
Jag visade henne lite tips om hur man kan tänka för att passa precis lagom till brösthöjd och hur man skall ta sats, 3steg och lite sånt. Märkte att hon har jättebra potential för att passa bra och skjuta bra placerade bollar och t o m rätt hårt när hon väl vågar. 
Barnen "tjatade" ofta på oss den sommaren om att gå ut och spela handboll med oss - föräldrar mot barn-  borta vid Röda hästens mål. Många skratt blev det och hårt kämpande för att göra mål på mig. 
Sa helt ärligt till henne den sommaren att hon också hade passat spela handboll. Vet inte om hon trodde på mig när jag sa det men hon verkade tycka det var skoj. Och det verkade som hon lyssnat märkte vi senare. Vid ett telefonsamtal då hennes mamma och jag hade ett öppet bra samtal så talade vi om matcher etc. Skojade halvt med henne och sa halvt på allvar: - "Snart spelar kanske alla barnen i  vår storfamilj handboll! "  (eftersom hennes kille Håkans barn Thea och Fabian också spelar i H43 så då hade vi bara Lucas, Rebecca och Isak kvar som inte spelade... och Isak hade redan visat intresse). 
Åsa svarade då rätt snabbt och bestämt - "Nej för Min Rebecca är ingen teamplayer!! " . 


Sen berättade R för oss ( vi vet ju inte hela historien men minns att hon sa något åt detta hållet) att Å typ hade tänkt skoja med henne. Så en dag så sa hon till R - "Jo förresten, jag har förresten anmält dig till handboll till hösten! Och hon förväntade sig nog säkert att Rebecca skulle typ bli förfärad. Men istället var det nog Å som fick sätta kaffet i halsen för R svarade :
 -"Bra! För jag hade ändå tänkt börja! " 

Kan man så...

I har senaste två veckorna genomgått en stor personlighetsutveckling!
Man kan lätt beskriva det med gå från 0 till 100.......


Från att hitta situationer där han kan "låtsas lågprestera" : "glömma" gympa-kläder, "glömma" läs-utvecklingssteg, "glömma" ta hem kläder / läxor från skolan, "låtsas inte kunna" t e x prata rent eller med rätt ord för sin ålder, "plankat", tagit lättast vägen i det mesta och istället lagt massor energi på tänka på spelets värld har I gjort en helomvändning och börjat blomstra enormt  : lyssna, engagerad i ta hem läxor, berättat direkt när han missat en grej t e x ett par mattetal och velat göra dem direkt samma dag, tar itu med saker t e x ta undan eller ta upp läxor eller hjälpa till med matlagning utan det minsta gnäll, räknar och läser extra med en ny  glöd, satte själv igång med extrastäda rummet inkl inordna allt lego, ringer och fixar lek själv och planerar in & håller reda på sin bandytid själv samt t o m självmant tittade upp från tvn och frågade oss häromdagen då vi var på koncert  - "Hur var koncerten? Var det kul? " när vi kom hem.......


Helt klart insåg han hur han kan få lite extra uppmärksamhet:) Jag talade med skolan om att lägga in en extra spark i Isaks bak nu så att säga 
- vi har lagt ett uns mer energi på honom i form av krav att verkligen visa upp de jättefina färdigheter och kunskaper han har. För att tror inte han mår bra av att planka saker.


Men plötsligt en dag i barnskolan, så såg jag honom, det blev det uppenbart för mig hur han tappat engagemanget, motivationen. Och jag vägrar ge avkall på lära mina barn att värdera sig högt, tro på sin potential och att fortsätta utvecklas både ämnesmässigt och socialt. Jag vill verkligen se dem växa upp till härligt trevliga människor som får chans välja göra och jobba med det som de tycker är roligast. Sett skräckexempel på barn som tappat lust, varken hjälper till, struntar i att visa respekt för andra och som inte klarar prestera ens ok i varken ämnen eller vardagliga saker. Det vill jag inte stå för som mamma. Jag vill ge dem mitt bästa - lära dem allt jag kan och utveckla både mig själv och dem till att förstå sig själva och andra ännu bättre för varje dag. Och kunna få använda det till få njuta av ett kanonliv på alla sätt. Så ger mig inte så lätt.


Jag berättade för I hur speciell jag tycker han är och att jag vill han skall göra sitt allra bästa hela tiden. I berättade då att han har lagt av satsa på sig själv eftersom han senaste året tyckt att skolan inte berättat för honom att de "kräver mer". - De bryr sig inte, säger han, om att han skall göra bättre och finare så då har han inte gjort det helt enkelt. Och då har det blivit enklare och lättare att låta bli anstränga sig i allt för att han just... kan! Man testar allt man kan och går det så går det... 


Så svårt det var att vakna upp och se förändringen när han inte visar samma sak hemma. T e x veckorna innan han sa detta så var han t e x superintresserad vid vår saga som jag skrivit till honom i sommar. Ett nytt kapitel i veckan. Och den har han älskat läsa, följa och göra de små uppgifter till som jag lärt honom lösa själv. Då var han framåt. Då hade han glöd. Då kunde han svårare ord, läsa med flyt och ta paus vid punkt. Han har mycket att lära sig som alla barn i den åldern. Han ligger till och med lite efter kände jag som mamma i somras då det började märkas att något hänt även om jag inte förstått vad- eftersom förra året tog mycket energi med hjälpa Ls igång med studieteknik/ räkna /lösa tal till Fysiklinjen Polhem och sen As oro för livet/döden/sova etc. Men när vi talade om det nu så sa han själv att han lagt av eftersom han typ kan. Ingen har i skolan brytt sig följa upp de små detaljerna och då slipper man eventuellt undan lätt.


Som förälder har jag den linjen att visa min glädje lära ut samt ändå bestämt men pedagogiskt lyfta upp hans utveckling som en röd tråd av beröm. Jag brinner för visa saker och det tror jag märks. Tex genom beröm och belöning ( i hans fall så får han välja på bland Pokémon-klistermärken då han själv ansträngt sig utan jag påminner)  Och givetvis med uppmärksamhet: Kärlek, stöd, att man tror på honom och ser honom i nuet. Det i kombination med högre krav på honom gav tydligen massor energi och vips så började han blomstra. Handlade aldrig om hårdträning med själva ämnena utan mer med viljan att visa upp sig - att utvecklas. 

6.53 på 2 km!!

Min unge sprang 2 km på 6.53 min igår!!!!!!!!!!!!!!!!!  Kan ni fatta??? Helt otroligt!!


De utförde Coopers test på gympan Polhems gymnasium och skulle räkna ut syresättning i kroppen. Minns att när barnen var små var det nästan bara var en sak jag önskade att de skulle kunna. Och det var att kunna springa snabbt. 


Själv är mina fibrer i kroppen inte utformade för att sprinta snabbt och även om jag är uthållig i den fart jag kan prestera så hjälper inte det i vissa lägen:(
Det är alltid enormt bra att fysikt kunna det för det återkommer ALLTID som god kvalité när man t e x sportar bollspel i kontring eller friidrott etc.


Att just Lucas skulle bli så grymt bra på idrott hade vi aldrig kunnat räkna ut när han var liten. När han var ca 8 år så konstaterade Patrik och jag att han nog inte var alls bra på gymnastik. Och nog aldrig skulle bli. Främst var inte Lucas själv alls intresserad. Hans kropp hängde inte med då så mycket som han växte och han verkade ha 0 kordination. När han lärde sig simma så hade han så otroligt svårt att ens veva med en arm i en cirkel framåt och tittade mycket avundsjukt på de andra barnen som klarade lätt att veva en arm i en riktning och den andra åt andra hållet. Och t e x när han provade fotboll så sprang han väldigt sött åt det hållet klungan sprang men om det var en boll med där det var inte lika viktigt.. Minns att Patrik gav upp hoppet där på fotbollsträningen med en suck när han försökte skjuta bollen mot andra målet för han förstod inte ens vilket lag som skulle göra vad :P
Vi sa till honom att man kan ju knappast vara bra på allt. Han var så oerhört smart i alla andra ämnen. Och det viktigaste är ju alltid att man skall göra det man tycker är kul. Men bara något år senare när han växt ikapp sin kropp och tränat upp koncentration genom simhopp så vips kom en ytterligare sida hos honom.


Och idag typ MVG på allt han gör i idrott. 6. 53. Grymt coolt!