Redan på perrongen slås jag av en känsla av trängsel, opersonlig kontakt och partiell rädsla. Flashbacks från de åren jag använde tunnelbanan boende i V-H och hade skola i innerstan.
Storstadskänslan i Stockholm upplever jag nästan så kall så att det vackra av staden försvinner i känslan.
Trots mina många fina minnen från t.ex AF-skolgången och saker jag gjorde i Stockholm med mina vänner, de 3.
Känslan sitter hårt. Kan vakna upp och se det vackra med Stockholms vattenmiljö, byggnader och Kungsan (Kungsträdgården) men ändå finns känslan där. Samtidigt som jag tycker konstruktionen av tunnlar och tekniken fascinerar mig.
Är det rädslan för olyckor som dyker upp? Eller gammalt dåligt samvete för att inte räcka till t.ex. inte hitta i Stockholms snirkliga tunnelbanevärld som 10åring.
Intressant.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar