Och synnerligen fängslande har jag upplevt musiken senaste tiden.
Särskilt Sanktus när ljuden låter som kyrkklockor om man sjunger den som Ingemar Månsson vill ha den.
Slutet av Benedictus satsen gör mig helt uppfylld av känslan och en tår kommer när klangen från ena dubbelkören ligger kvar som en tät matta.
Så primitivt och så vackert. Och spännande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar