Jag som handbollsdomare

Min yngre syster började spela handboll och en gång såg jag hennes match, förälskade mig direkt i sporten! Var gång sen dess jag spelade så levde jag upp! Var min grej, att bygga upp styrka, självförtroende, bollkontroll och glädje. Älskade det! Spelade ända tills min tränare dog i cancer inför min flytt till Lund.

Sen började tex Adam spela. Länge avstod jag från säga till honom hur jag älskade sporten just för att ge honom själv chans veta vad han gillade. Kändes rätt. Ville inte påverka hans egen vilja kring vad han var intresserad av och heller inte hans talang. Han tom visade talang att vara en lysande målvakt precis som min roll förr var men jag fortsatte hålla låg profil. Dock förutom känsla/talang i mål så är Adam vänsterskytt och en fantastisk (!!) utespelare så blir nog bara ännu en merit för honom vara allsidig.

Efter han spelat 1 år så steg suget så gick med i korpenlag: Lundagårds mammor (duktigt lag, missvisande namn) Ler 

Och senare förverkligade jag min dröm att bli handbollsdomare. Gick utbildningen och lyckades starta upp mig! Räcker för mig vara föreningsdomare och hjälpa /visa de mindre och styra upp de lite kaxiga mellanstora :) Får verkligen nytta av min lärarutbildning och min glöd för att nå och boosta barns självförtroende!

Enormt kul!