Extra utmaning

En extra utmaning trillade rakt framför mina fötter.
Tydligen är jag redo för att ta tag i det nu, fastän jag inte "känner" mig "redo".
Riktigt tufft att känna alla dessa känslor komma upp men jag får se det som en möjlighet att ta chansen göra något av.

Det handlar inte bara om mig och A. Våra likheter, rädslor inuti, varför där finns spänningar och kort stubin mellan oss. Det handlar även om mönstret hos mig som kan komma att speglas av även i andra om jag inte ser mer på mitt eget mönster. Och det är sååå tufft att göra varje gång. Häftigt, givande men sååå krävande.
Puh.... :(

Men jag vill.
Vill för min skull.
Vill för att jag vill komma tex A ännu närmre kanske genom att ta ett " avstånd" och låta honom få klara av saker ännu mer själv, få utvecklas mer själv och känna att han har mitt stöd i att kunna klara av även tuffa saker utan skyddsnät.

Något i mig har lite extra svårt att "släppa taget" om A.
Kanske hände det kring den traumatiska upplevelsen i hallen där i vårt gamla hus när A blev "kvar" gråtande då I vägrade gå in. Allt det trista som hände.
Eller så fanns det där redan när A var bebis och började fara rundor runt och det i mitt modershjärta kändes som "alla andra mammor" fick varva ner med sitt barn tex mysa, läsa sagor, lära dem saker utom jag ihop med Adam? Något i vårt mönster hände kanske redan då, att jag upplevde det som att A valde bort mig som mamma. Att jag kände mig som en dålig mor pga att jag inte fick chansen lära honom lika mycket som alla andra föräldrar lyckades med.

Men det är dags nu. Att insupa dessa känslor så de kan flyga och fara sen. Släppa taget.
Nya tider.
Ser fram emot det. Även om det är tufft.