Same same

Tillbaka till vanliga vardagslivet igen med en fet smäll.
Nja, iallafall så kändes uppvaknandet så.
Hm... trist att återvända efter en sån underbar nästan lyxigt härlig månad.
(lyxigt härlig förutom alla sjukdomarna som cirkulerar runt oss då)

Idag känns livet stilla. Tomt, skrattlöst, energilöst, skalat.

Gunilla sa att jag reagerat så -kanske onaturligt starkt- med sorg pga en koppling hur och att min pappa svikit mig. Rädd för livets svek. Var dag. Och sen utanpå det tankarna på en familj, ett par i kris. Jag är skilsmässobarn själv (kanske rycks jag särskilt mycket med just därför också) och har själv varit mitt uppe i en skilsmässa själv också. Jag vet hur det känns som barn. Att se sina föräldrar fara illa ut. Må dåligt. Hatet, besvikelsen, icke-samarbetsviljan. Hur ont det gör. Hur inget blir som förr och inte bra heller såsom man önskat bra skulle se ut. Och jag vet hur låååång tid det tar att komma på fötter om man utför separationen ihop med barn : 7 år för Cicci och Patrik. 7 år för mig och Patrik, om han ens kommit över det. ;) Forever för mina föräldrar som fortfarande aldrig hämtat sig. Inte inuti iallafall.

Men visst: every second counts.
Ingen kan bestämma och tänka hur du vill ha det.
Du måste själv känna... och leva..och välja.. och fortsätta.
Och ibland händer saker inte alls som du tänkt dig.
Orättvist : svar ja! Livet är orättvist! Och livet är en kamp!
Men ibland ack så underbart!

Det är livet.
Jag vet inte om jag älskar eller hatar livet.
Det beror på vilken dag du frågar mig.

"livet är det som händer medan man gör upp andra planer.... "