Min unge, min finaste A... det går inte beskriva i ord vilka framsteg han gjort i självkänsla under året 2011.
Som B sa - "Man får säga och tro vad man vill om Lindas healing men något hände uppenbarligen i As kropp!!!"
Gång 1 förväntade vi oss inget. A tyckte det var jättespännande. Efter ca dag 3 sa han - Nu cyklar jag själv till skolan imorgon! Vi stod och gapade. Självkänslan byggdes sakta upp.
Gång 2 hade vi förväntningar. A hade förväntningar. Allt rasade rakt ner i helvetet typ. Hans ångest slogs upp redan vid typ dag 2 och han grät sig till sömns, klamrade sig fast och hade jobbigt med allt. Otroligt jobbigt över midsommar när vi var i Hamburg och han hos pappa. Han grät och andades i panik i mobilen titt som tätt speciellt in på småtimmarna då han inte kunde alls sova eller somna. Pappa kände sig maktlös och klarade inte nå honom. Jag nådde honom till slut med min röst över halva världen.
Ringde Linda och frågade - vad har vi gjort?! Men hon lugnade mig och sa att det bara var ett tecken på att det funkat och att oro rivits upp inom honom på väg ut ur kroppen. "Drick vatten och ät morot och vänta ett par dagar" var tipset. Och det gjorde vi. Efter ca 4 dagar började det långsamt vända igen.... Och gick stadigt ännu mer framåt och uppåt i självkänsla än nånsin förr.
Under jullovet ringde och cyklade han själv över till Wille i klassen. Han följde med honom utan minsta protest för första gången upp till Östra Torn med buss själva, där de besökte fritidsgårdens skatepark och sen tog bussen ner till Botulfs igen. På vägen hem ringde han mig och frågade hur man bytte buss hem till oss utan ens minsta ångest. Jag förklarade och han mottog förklaringen utan minsta panik. Och de klarade hitta nya stället för buss 130 , tog den och gick hem till oss.
Jag blir rörd bara jag tänker på det.
I övrigt har han gått och lagt sig själv, klarat förändringar hos pappa bättre, varit hemma själv stunder utan problem och åkt till och från skolan själv utan minsta bekymmer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar