Min mormor. Hon uppfostrade mig, lekte med mig och min syster, lät våra marsvin få sova där på hennes soffa eller äta mjölk och flingor på hennes köksbord när vi åt frukost. Hon väckte mig varje morgon, om jag inte redan hade kommit ner till henne, eftersom mamma och pappa byggde in en egen lägenhet till henne på nedervåningen i vårt hus. Hon lät oss ha varsin egen mjölk i kylen. Jag valde standardmjölk eftersom den var godast enligt mina smaklökar, och syrran valde äcklig lättmjölk. Mormor Signe var egentligen vår pappas mormor, dvs vår gammelmormor, men vi kallade henne mormor. På sätt och vis var hon som en mamma för mig, för vi kunde prata om allt möjligt: allt från hur det var i skolan när man stod i skamvrån på tidigt 1900-tal (hon var född 1855) eller hur det var när de utvandrade till USA (Amerika som hon sa). Mormor lärde mig baka hennes bröd, någon typ av rågbröd som man pickade med gaffel och som smakade jättegott av kärlek. Vi bakade kanelbullar och lagade olika rätter eller bara smög på henne i hallen, som var länkad in till vår egen hall. Det var mysigt ligga där i mörkret och spionera på henne där hon satt i sin stol och tittade ut ur fönstret, samt väntade på att få höra oss smyga in där. Vi förstod snabbt att det var höjdpunkten i hennes liv. Det var det i våra liv också. Älskade mormor. Hade jag fått en dotter, så hade jag döpt henne till Signe efter dig.
